Förbanna inte mörkret!

 

Medan dagarna mörknar sjunker min serotoninhalt. Jag blir trött, håglös och sugen på kolhydrater. Jag tänker bittra tankar på min yrkeskarriär, som slutade med långtidssjukskrivning . Avundsjukt läser jag på Facebook om jämnårigas utomordentligt festliga avtackningsceremonier, när de går i pension.

Nåväl, man ska inte förbanna mörkret. Man ska istället se till att justera den sköra serotoninbalansen. Det görs enklast med antidepressiv medicin, och där vet jag för en gångs skull vad jag talar om. Tack vare min rika erfarenhet skulle jag kunna vara konsult i såväl rygg- som humörfrågor.

Nu när halten av serotonin är korrigerad kan jag åter glädja mig över två saker, som jag noterade på en bilresa i Mellansverige under sensommaren. Två vägskyltar.

Den ena visade vägen till SNAVLUNDA. För min inre blick såg jag framför mig hur folk snubblade och snavade sig fram i det lilla samhället i Närke. Jag är dotter till en 93-årig snavare, som inte alltför sällan faller som en fura på trädgårdsgångar och i sin lägenhet. Tyvärr har vi vissa likheter. Vi har båda för stora fötter för den här världen och vi har båda lite för bråttom. Märkligt nog är jag den som skadas oftast. Jag brukar vricka fotleden. Mamma klarar sig förvånansvärt bra. Hon har inte haft några frakturer på flera månader.

Nästa skylt, som tilldrog sig mitt intresse, stod det GRISSAFARI på. Här kan man låta fantasin skena iväg i samma tempo som de arma grisarna, som jag tänker mig galoppera fram med en kärra fastspänd bakom sig; sex grisar i par om två, som ett hundspann. I vagnen sitter turister som låter sig forslas till natursköna och intressanta platser i omgivningen.

Sen gäller det att grisarna inte styr kosan till Snavlunda, för då kan safarin ta en ände med förskräckelse. Det scenariot vill jag undvika att tänka på…

Besatt.

Ibland blir det jobbigt. När man exempelvis snöar in på en melodi som inte vill släppa taget eller när man inte kan sluta tänka på smöriga bakverk och gräddiga maträtter, när sommarens överträdelser ska sonas.

På senaste tiden har jag invaderats av haiku-trollet. Det är en listig rackare som uppmanar mig att räkna stavelser och ord medan jag gör annat än skriver. När jag tar mina promenader vid havet, alltså Ribersborgsstranden här i Malmö, anfäktas jag ofta av ett plågsamt stavelseräkningstvång. Jag går där och njuter av dofter och syner men knappt har jag börjat njuta förrän jag börjar räkna. Första raden i haikun ska vara femstavig, den andra sjustavig och den sista femstavig igen. Jag ser vackra nyponsnår med döende blommor och röda frukter. Innan jag hinner nysa kommer tanken: Hur många stavelser har ”nyponros”? Bara tre. Hur fyller jag ut den raden? Ska den vara först eller sist? En djupsinnig begrundan kommer härnäst: ”Livets cirkelgång” – en femstaving. Men sen då? Vad gör jag med den cirkelgången mer än att konstatera att den är femstavig? Och kanske banal. Tankarnas cirkelgång kör igång utan förskoning.

Det finns en högre skola för poeter, där finliret kommer in: antydningar, fragment, aningar, årstidsmarkörer.  Men för mig som bara vill leka är det nog med stavelseregeln. Och den leken är inte att leka med. Jag räknar som besatt, letar efter ord som passar in, räknar igen, pustar, försöker tänka på något annat. Kanske lite rimmad vers istället? Nejdå, här ska räknas, viskar mitt haikutroll. Jag har blivit en mästare i att räkna på fingrarna, enligt maken. Det går undan när jag kommer igång. Fem fingrar på ena handen, två på den andra.

Min syster och jag talades vid när jag precis hade publicerat en dikt om min besatthet på facebook. Hon skrattade år min galenskap och gav mig rådet att skriva av mig här. Ja, det är ju faktiskt bra att sätta sina bekymmer på pränt. Man kan skriva om sin hemska skoltid eller sitt dystra äktenskap så varför inte skriva om sin haikubesatthet? Som ett reningsbad för hjärnan.

”Som ett reningsbad” har fem stavelser förresten.

Det var den här besatthetsdikten jag publicerade på facebook  – en värdig och avkylande avslutning på dagens blogginlägg med endast pekfingrarna som hjälp:

Jag är besatt,

fått haikufnatt.

Jag räknar stavelser och ord,

en vanlig vers är som förgjord.

Till fem jag räknar och sen sju,

och fem därtill. Så är det ju

man bygger haikuns melodi.

Men nu så vill jag vara fri

att snickra vardagspoesi.

Jag skiter i hur dikten låter.

Vi hörs igen – jag kommer åter!

 

 

Ett tungt vägande skäl.

Idag tog jag ett rejält kliv ur min bekvämlighetszon . Det skedde på Friskis och Svettis utomhusgympa på Ribersborgsstranden här i Malmö. Klivet gjordes häpnadsväckande nog utan att jag skadade mig nämnvärt.

Utan att fördjupa mig i detaljer har det därefter stått klart för mig att det finns tungt vägande skäl att avstå från Friskis utegympa. Det tyngsta skälet är min kropp. Den passar inte att skutta med – i synnerhet som den är 68 år gammal och inte har löpt amok på länge.

Mina fötter är långa. De trasslar lätt ihop sig om jag gör oväntade utfall. På Friskis utegympa görs en mängd sådana. De görs på gräs med uppstickande tuvor och ojämnheter till musik som ska förleda en att göra mer än vad man orkar. Eftersom jag har en tendens att ”göra en Kerstin” som min svärdotter brukar säga, dvs snubbla och vricka fotleden, riskerar jag mycket om jag ger mig in i leken på allvar.

Till detta kommer andfåddheten. Efter fem minuters övningar började jag snegla på klockan och undra om vi inte var klara snart. Jag uthärdade i trettiofem minuter. Då smet jag skamset iväg, flämtande och hostande. Jag tror nog att jag kanske hade fått en släng av ansträngningsastma. Och det är inget att leka med.

Hygienen är ytterligare en faktor. Kan det verkligen vara hälsosamt att ligga på mage i gräset med näsan intill en gåslort?

I morgon ska jag ta det lugnt och bara tänka på hälsan. Kanske ta en promenad, gnola och grunna på en hälsohaiku. Vem vet vad som händer i ens undermedvetna när man klivit ut ur sin bekvämlighetszon?

Hot och hat i en svartvit värld.

 

 

”Nu har det hänt igen”, säger vi med sorg, rädsla och vrede. Den här gången hände det i Nice på nationaldagen.

Samtidigt händer det hela tiden i olika delar av världen. Terrorismen eskalerar.

Världen delas upp. Den rika världen mot den fattiga. Muslimer mot icke-muslimer. Vita mot svarta.

På nära håll och globalt ser vi uppdelningen. Vi mot dem, de mot oss.

Inom varje människa finns tendensen att dela in världen och medmänniskorna i antingen-eller, svart-vitt, gott-ont. Det finns i sagorna och i människans minne och i det lilla barnets upplevelsevärld. Med tiden, om barnet fått växa upp under gynnsamma förhållanden, borde detta motsatstänkande ha ersatts med nyanser: förmågan att se både-och, att se skiftande gråtoner i stället för i svart-vitt. Dag Hammarskjöld var en av dem som kunde, Nelson Mandela en annan. Vi andra borde öva oss varje dag.

Tänk om världen kunde vara en växtplats för en massa Dag Hammarskjöldar och Nelson Mandelor!

Om vi kunde utrota svält, fattigdom och krig. Sopa rent från orättvisor och lidande. Rensa luften, haven, jorden från alla sorters gift…

Det finns en barnvisa som börjar: ”Det man riktigt, riktigt önskar / kan bli riktigt, riktigt sant..”

Att uttala sina önskningar sägs vara en väg mot förändring.

Det har jag gjort nu.

Som ett barn.

På stående fot och vid sittande bord.

 

 

Äggklockan tickar högljutt intill mig. Jag har satt den på 60 minuter. Det är ett råd jag har fått, ett knep för att begränsa mina vilda skrivarambitioner.

Nej, så här är det: jag är ett lättjefullt fruntimmer som behöver lite disciplin. Maken släpar med mig på gym varje vecka. Jag släpar mig dit frivilligt ibland. Skriver gör jag bara när andan faller på och det gör den inte så ofta. För mig är skrivandet en ambivalent sysselsättning, men när jag väl kommer igång fungerar det som ett hälsopiller mot vemod, sorger, trötthet och allehanda krämpor.

På stående fot och vid sittande bord har jag därför fattat beslutet att skriva (högst) en timme om dagen. Och nu när jag har avslöjat det har jag fastnat med skägget i brevlådan.  Folk kommer att fråga om jag håller mitt löfte till mig själv. Det är som att banta. När man väl uttalat ordet inför andra kan man inte längre äta kardemummasnurror tillsamman med dem som vet. Det är förfärligt ledsamt. Lyckligtvis bantar jag nästan aldrig numera. Som jag tidigare skrivit har min goda karaktär ersatts av en lismande typ i mitt inre, som inställsamt viskar: ”Man lever bara en gång, passa på och njut!”.

På en skrivarkurs kan man bli glad och inspirerad.  Jag var nyligen på Fridhems folkhögskola i Svalöv, och det var där jag bestämde mig för att börja skriva varje dag – högst en timme, annars får jag bara ont i pekfingrarna och i högra axeln. Det sjöd av liv och kreativitet på den där skolan. 170 människor hade sökt sig dit för att gå på veckokurs. Min enda invändning är att det var svårt att höra vad folk sa i matsalen, såväl med som utan hörapparat. Men maten var ljuvlig och här vill jag särskilt nämna den hemlagade småländska ostkakan med sylt och vispgrädde. De som satt vid samma bord som jag noterade säkert min förtjusning. I de korta pauserna mellan måltiderna sysslade de som inte gick skrivarkurs med ståupp och andra sydde, målade, gjorde silversmide, improvisationsteater och en farlig massa annat.

Äggklockan har ringt.

I morgon är en annan dag.

Fotboll och etikett.

 

Jag har aldrig förstått mig på fotboll. Trots att jag har tittat på en del matcher genom åren, ja kanske ett trettiotal inalles, har jag aldrig lärt mig reglerna. Det jag ser är spänstiga män i sina bästa år som akrobatiskt och snabbt jagar en boll, trixar och nickar, kastar sig, flänger, ramlar och ger allt. Jag tänker för mig själv att det är klart att de ska vara alerta och ge järnet på arbetstid: de har ju bra lön. Sen kan jag inte låta bli att surt tänka på att alla dessa miljoner kronor skulle kunna användas mer konstruktivt.

Det svåraste i början av en match är att bestämma mig för vilket lag jag ska heja på. Jag vill gärna stötta små fattiga, förtryckta nationer. Fast det märker de ju inte… Om Sverige är med hejar jag på dem förstås. Under pågående fotbolls-EM har jag sett en match med Sverige och de spelade riktigt dåligt. Det kunde till och med jag se. Jag bar mig åt som en riktig karl och skrek ut goda råd från min plats framför TV:n. Inte heller det märkte någon, utom maken, som delade mitt lidande.

Förr i tiden, på Nacka Skoglunds tid, var säkert fotbollsspelarna mer sportsmannamässiga. Idag tycker jag att spelarna bär sig riktigt illa åt mot varandra. De sliter i varandras tröjor, försöker hålla fast varandra, lägger krokben. Det gör mig upprörd, men maken säger att fotboll ÄR sådan. Jag brukar gorma åt dem att visa lite mer hänsyn, men inte heller det hjälper.

När jag en gång i tiden motvilligt deltog som spelare i en fotbollsmatch på en arbetsplats, var mitt största problem armarna. Dem fick man ju inte använda och de hängde liksom i vägen. Om jag någon gång i stridens hetta råkade knuffa till någon hade jag i alla fall vett att be om ursäkt. Efter ett par sådana incidenter insåg jag att jag var den enda på plan som var så väluppfostrad.

Eftersom jag tycker om att ha ett budskap när jag bloggar blir dagens slutkläm: VISA LITE HÄNSYN!

AMEN

Ingen kämpaglöd här…

 

Idag, när jag cyklade på Ribersborgsstrandens cykelbana, slog det mig att där är väldigt många som går väldigt fort. De har keps och sportkläder och blicken i fjärran. Det vilar en beslutsamhet över dem. Vilar och vilar, förresten. Jo, jag vet att de utövar powerwalk. Det ser förfärligt stressigt ut. Men jag är snart 68 år och det var jag inte förr. Då var det andra tag!

Jag tänker på Gunde Svan, skidåkaren. Han pratade om att man måste behålla sin kämpaglöd. När jag tittar på dem som går sina kraftfulla promenader inser jag med lättnad att den tiden är förbi för min del. Kämpaglödstiden. Mina forna joggingrundor, aerobicspass och svettdrypande ansträngningar på stepbräda har reducerats till promenader, lättare vandringar och stillsamma pass på gymmet. Det sistnämnda utstår jag enbart för att förebygga ryggbesvär. Jag blir knappt svettig.

Apropå Gunde Svan såg jag idag en svanfamilj spatsera rakt över cykelbanan på Ribersborgsstranden.  Först klev pappa svan fram ur buskagen bara två meter från min cykel. Jag tvärnitade.  Han följdes av sin hustru som kom strax bakom honom. Därefter kom en rad gråa små ungar, sex stycken, tultandes och vaggandes.  Alla vi som gick, sprang eller cyklade stannade upp för att beundra den mycket långsamt promenerande familjen. Där fanns ingen stress, bara en lugn självklarhet. Kanske värdighet – åtminstone hos de två vuxna.

Med den bilden på näthinnan cyklade jag vidare. Mitt mål var gymmet. Där gjorde jag mina övningar med lugn värdighet och tänkte på hur skönt livet då och då kan vara utan att man behöver anstränga sig så mycket.

Nej, ingen powerwalk eller kämpaglöd här. Mest vill jag likna en svan som stilla flyter i vattnet och vickar litet på fötterna. Åtminstone idag, för det är förskräckligt varmt ute.

Den inre Filifjonkan och andra personligheter.

 

Det är modernt att pilgrimsvandra.Vissa gör det som en prestation och går fort och långt. För den sanne pilgrimen gäller framför allt följande: frihet, tystnad, enkelhet, långsamhet och bekymmerslöshet. Därtill kommer andlighet och delande. Sju nyckelord.

När man frågar folk om vad det är som är så lockande med Snusmumriken brukar de säga: ”Friheten!” Han är den som långsamt vandrar vidare och slår ner sina tältpinnar varhelst han så önskar. Han är ensam för det mesta. Lever nära naturen i tystnad. Gör upp eld om kvällarna, röker sin pipa, spelar på sin flöjt. På våren dyker han upp i Mumindalen och stannar en tid. Så drar han vidare bekymmerslös och fri. Kanske en sinnebild för pilgrimen? Fast jag är säker på att han inte skulle trivas i trängseln på El Camino i Spanien. Han är alldeles för introvert för det.

Filifjonkan däremot ser alltid till att oroa sig. Hon putsar och fejar, har bråttom och väntar på katastrofer.  Jag undrar om inte många av oss har en Filifjonka inombords och därför längtar efter mer av Snusmumrikens sorglöshet? Kanske vi borde se med ömhet på vår inre Filifjonka, säga till henne att allt kommer att gå bra, sjunga en stump för henne. Låta henne vila i vår famn som ett oroligt barn.

Systrarna Marta och Maria i Bibeln är nästan lika olika varandra som Filifjonkan och Snusmumriken. De, systrarna alltså, fick besök av Jesus i sitt hem i Betania. Marta ordnade med mat och dryck, serverade och passade upp och blev allt mer stressad och irriterad på sin syster för att hon inte hjälpte till. Nej, Maria satt bara och lyssnade på Jesus, medan Marta fick slita och släpa. Ändå var det Maria som fick beröm av Jesus, och Marta fick höra att hon gjorde sig för mycket bekymmer. Stackars Marta! Men nu när jag googlar på Marta ser jag att hon faktiskt blev utnämnd till helgon så småningom. Hon blev köksfruarnas, husmödrarnas och tvätterskornas skyddshelgon bland annat. Vilken triumf! Sopkvasten är inte oväntat en av hennes symboler. Även Filifjonkan ses ofta med en sopborste.

Tänk så mycket lättare det skulle vara om man var mer lik Snusmumriken och Maria. Men det är man ju inte. Som en lisa för den ängsliga själen kan man försöka sig på att gå ut i naturen eller trädgården och andas. Lyssna på tystnaden, lägga av sig bekymren för en stund. Kanske gnola på en sång eller blåsa i en sälgflöjt. Ge sin avtynande Snusmumrik lite näring.

Tänk att en övergödd Filifjonka och en undernärd Snusmumrik dväljs i ens inre!

Idag, just idag, hittade jag en dikt av den amerikanska poeten Mary Oliver. ”I worried” heter den. Sök på titeln så hittar ni den på nätet. Den börjar så här:

“I worried a lot. Will the garden grow, will the rivers

flow in the right direction, will the earth turn

as it was taught, and if not, how shall I correct it?”

och den slutar så här:

”Finally I saw that worrying had come t nothing.

And gave it up. And took my old body

And went out in the morning,

and sang.

Vighet och spänst.

I Rydaholm någonstans i Småland tycker man inte att skolbarn ska få lära sig yogaövningar. Rättare sagt är det en grupp föräldrar och en präst som uttalat sig i denna ödesfråga. Yoga är ett nyandligt påfund som har sina rötter i österländskt tänkande, säger man i Rydaholm, och det går stick i stäv mot kristen tro.

Man kan förvåna sig över människors rädsla. Är yoga en smittsam sjukdom som går in i blodomloppet på barn och förgiftar dem? Byter yogan ut en eventuell tro på Kristus till en tro på Buddha? Jag har personligen svårt att tro det. Jag utövade nämligen yogaövningar 30 minuter dagligen under ett år på 80-talet. Eller var det kanske ett halvår?

Mitt mål var inte att få kontakt med Buddha utan att få lite mjukare leder och spänstigare muskler. Samt att lära mig att andas med en näsborre i taget. Det sistnämnda misslyckades jag totalt med på grund av kronisk nästäppa, och det där med vighet och spänst gjorde jag aldrig någon utvärdering av. Av rörelserna, som alla hade ett namn, minns jag bara Kobran – namnet alltså, inte rörelsen.

Apropå vighet sa min audionom, när jag nyligen provade ut mitt livs första hörapparat, att mina trumhinnor är elastiska och fina. När jag berättade det för väninnan Lotta, som för övrigt är min mentor i hörapparatsfrågor, tyckte hon att nu kan vi i alla fall säga, att även om vi inte är så viga längre, har vi i alla fall elastiska trumhinnor. ( Det har nämligen hon också).

Med detta sagt vill jag understryka att man ska vara tacksam för det lilla, även för sina trumhinnor. Och skolbarnen i Rydaholm skulle gott kunna få prova på yoga.

Vighet och spänst.

 

I Rydaholm någonstans i Småland tycker man inte att skolbarn ska få lära sig yogaövningar. Rättare sagt är det en grupp föräldrar och en präst som uttalat sig i denna ödesfråga. Yoga är ett nyandligt påfund som har sina rötter i österländskt tänkande, säger man i Rydaholm, och det går stick i stäv mot kristen tro.

Man kan förvåna sig över människors rädsla. Är yoga en smittsam sjukdom som går in i blodomloppet på barn och förgiftar dem? Byter yogan ut en eventuell tro på Kristus till en tro på Buddha? Jag har personligen svårt att tro det. Jag utövade nämligen yogaövningar 30 minuter dagligen under ett år på 80-talet. Eller var det kanske ett halvår?

Mitt mål var inte att få kontakt med Buddha utan att få lite mjukare leder och spänstigare muskler. Samt att lära mig att andas med en näsborre i taget. Det sistnämnda misslyckades jag totalt med på grund av kronisk nästäppa, och det där med vighet och spänst gjorde jag aldrig någon utvärdering av. Av rörelserna, som alla hade ett namn, minns jag bara Kobran – namnet alltså, inte rörelsen.

Apropå vighet sa min audionom, när jag nyligen provade ut mitt livs första hörapparat, att mina trumhinnor är elastiska och fina. När jag berättade det för väninnan Lotta, som för övrigt är min mentor i hörapparatsfrågor, tyckte hon att nu kan vi i alla fall säga, att även om vi inte är så viga längre, har vi i alla fall elastiska trumhinnor. ( Det har nämligen hon också).

Med detta sagt vill jag understryka att man ska vara tacksam för